The Handmaid’s Tale: En berättelse om kontrast, mörkhet och ljus

Vi rekommenderar främst säsong 1 och säsong 3 för det rent visuella skådespelet, eftersom säsong 2 var något mer dämpad och hade ett mindre mångfacetterat bildspråk. När du börjar titta på The Handmaid’s Tale, är i vilket fall som helst den tydliga avgränsningen mellan de olika klasserna i Gilead det första som kommer att slå dig.

Tjänsteflickor klär sig i djupt rött med vita ”vingar” som täcker deras huvuden. Vår huvudperson (som spelas av Elisabeth Moss) är den tjänsteflicka som titeln åsyftar, till en början kallad ”Offred”, en beteckning hon tilldelats av myndigheterna i Gilead. I serien är hennes riktiga namn June, men i romanen förblev rollkaraktären namnlös. De undergivna tjänsteflickornas nästan chockerande röda kläder står i skarp kontrast till de dovt blå kläder som bärs av fruarna, kvinnor som tillhör Gileads styrande elit. Serena Joy är fru i juni hushåll, och hon spelas av Yvonne Strahovski.

Förutom det röda hos tjänsteflickorna och det blå hos fruarna, har vi hushållerskorna – Marthas – i dyster kaki eller de grå föreståndarinnorna. De sistnämnda fungerar som stränga utbildningsledare och övervakare för tjänsteflickorna och har på sig olika mörka, nästan militära kläder som särskiljer dem.

Vi har även Angels, en paramilitär säkerhetstjänst som ansvarar för att omsätta Gileads diktatoriska planer i konkret handling. I motsats till deras namn, har de i serien helsvarta kläder och är beväpnande med automatgevär.

Användningen av färg för att visa tittarna hur känslokallt och grymt Gilead reducerar människor till gående informationsskyltar, måste vara seriens mest tilltalande visuella kännemärke. 

I den ursprungliga romanen gjordes tillbakablickar till huvudpersonens liv före Gilead, när landet fortfarande var det USA vi känner till. Dessa tillbakablickar finns med och har utvidgats i serien, och de kontrasteras mot verkligheten i Gilead genom att använda varmare färger för händelser som utspelar sig i det fortsatt liberala förflutna. Seriens skapare ville att tittarna skulle få veta hur mycket som förändrats i denna verklighet på bara några år.

Genom att hoppa fram och tillbaka från en närmast galen Offred till den livfulla, avslappnade och sorglösa June före Gilead åstadkoms ett mycket starkt intryck eftersom färgtemperaturskillnaden är så påtaglig. Vi förstår att hela civilisationen har kollapsat och ersatts av något kallt, omänskligt och falskt. Även om det förflutna hade sina brister och en del kaos, var det också levande.

På liknande sätt finns det en annan parallell värld i dagens Gilead så som den beskrivs för oss av Offred/June. Elitens befälhavare, männen som styr över Gilead, har förmånen att ge sig hän åt fullständigt icke-religiöst beteende i underjordiska bordeller. På dessa hemliga klubbar gäller inte Gileads strikta religiösa normer. I serien framställs dessa platser i en mättad, skogsaktig färgpalett som framkallar starksprit, sex och lättsinnig sedeslöshet. Men vi vet att, precis som allt annat i Gilead, är denna förment frigjorda miljö bara en chimär, en låtsasfristad. 

Samtidigt som Offred fungerar som en i raden av barnafödande maskiner åt Gilead, är en av hennes få förmåner ett privat rum i hennes befälhavares hushåll. Där får vi ofta se prov på seriens mästerliga utnyttjande av ljus och skugga, där det annars så sparsamt och dunkelt upplysta rummet släpper in knippen med ljusstrålar. Rummet är vanligtvis förbehållet scener av introspektion, med Offred som försöker att handskas med Gileads skräckinjagande verklighet. Rummet domineras av ett ljust fönster som omges av en dyster inredning. 

I säsong 3, som skiljer sig betydligt från händelserna i romanen, får vi äntligen se mer av Gileads värld. Serien använder sedan storskaliga skådeplatser och scener med ikoniska bilder, såsom att Washington Monument i huvudstaden har ersatts av ett gigantiskt Gileadkors. Återigen dukar Colin Watkinson upp en festmåltid för filmälskare genom att kombinera seriens etablerade färgteman med slående (och nedslående) höjdpunkter i enorm skala.

I säsong 3 har The Handmaid’s Tale sedan länge gjort användning av snö till ett av sina visuella motiv. Trots att Gilead har årstider precis som i vår verklighet, så framstår det oftast som iskallt och snöigt. Snön används naturligtvis för att symbolisera Gileads kalla och själlösa natur. Men den ser också fantastisk ut på skärmen när den visas på en bra skärm, och den framhäver rollfigurernas grundfärger på ett utmärkt sätt. 

I skrivande stund ser The Handmaid’s Tale fram emot att komma ut med en fjärde säsong. Vi är säkra på att bildspråket kommer att fortsätta att vara ett av den prisbelönta produktionens främsta kreativa kännetecken. Till dess borde du verkligen försöka ta dig tid att titta på The Handmaid’s Tale, om du inte redan gjort det. Du får inte bara ta del av en spännande berättelse med viktiga budskap till den värld vi faktiskt lever i, utan du får också se några av de mest välgjorda visuella effekterna i TV-historien.